Tre röster vi måste lyssna till

Just nu pågår Ekumeniska nätverksdagar för flykting- och integrationsfrågor. Inledningen på gårdagen gav mig tankar till hur vi bör lyssna till olika röster när vi planerar och söker väg för framtiden.

DSC_1239

Ungefär 150 personer från olika kyrkor och samfund samlas i Kista under två dagar för fördjupning och samverkan kring integrations- och flyktingfrågor. Det är Sveriges Kristna Råd som står som inbjudare tillsammans med Bilda och Sensus. Första dagen inleddes med en morgonbön då en arabisktalande pastor höll en kort utläggning över Gal 3:28 där det står att ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Därefter var det en sakkunnig från Migrationsverket som berättade om trenderna och hur strömmarna av flyktingar rör sig mot Europa med hjälp av kartor, diagram och statistik. Hans föredrag följdes av tre personers berättelser om deras flykt från sitt hemland och ankomst till Sverige.

Upplägget för inledningen med en start i Guds ord och bönen, med en lägesbeskrivning och människors berättelse om flykt, tror jag kan tjäna som en modell för hur vi i församlingar, som är engagerade för asylsökande och nyanlända, ska hitta grund och riktning i vårt arbete.

Vi behöver lyssna till Bibeln, Guds ord, där vi finner en identifikation med flyktingar, där vi får en vision som är större och djupare än strömningar i vårt samhälle, där vi finner ett exempel i Jesu sätt att gå över gränser för att uppsöka människor och välkomna dem och där vi finner drivkraft i sändningen i Andens kraft.

Vi behöver en saklig lägesbeskrivning som inte vare sig under- eller överdriver utmaningarna vi står inför, men som ger oss underlag som hjälper oss att be och se vad vi behöver göra. Vi behöver se behoven i vårt närområde och fråga var Gud kallar oss att vara med. Vi behöver också på ett mer övergripande plan förstå hur situationen i Mellanöstern samt hur länderna i södra Europa beslutar att öppna eller stänga sina gränser påverkar oss i Sverige.

Vi behöver också lyssna till människors berättelser för att se att det här är människor som du och jag som har fått gå igenom saker som vi inte önskar någon. Det skapar empati och förståelse som hindrar oss att bli kalla.

En av de tre som delade sina berättelser idag berättade om hur valde att fly från Syrien till Sverige ensam, utan sin fru och sina barn, utifrån riskerna som flykten innefattar. När han gick i bergen och skogen, när han åkte båt från Turkiet till Grekland på en gummibåt så sa han till sig själv att han gjorde rätt beslut att åka ensam. När han kom till Sverige så dröjde det inte många månader innan Sveriges regering beslutade sig för ändra lagen och göra det svårare att återförenas med sin familj, vilket gör att han inte vet hur länge det kan dröja innan han får se sin familj igen, två år, tre år, fyra år? Som pappa till tre barn var det inte svårt att känna igen sig i Murads vånda

Vi ser med glädja på att många församlingar har svarat upp mot de behov vi sett hos asylsökande av gemenskap, språkträning och meningsfulla aktiviteter och startat språkcafé och liknande verksamheter. Vi behöver också se behov och utmaningar på lång sikt och hur vi som rörelse ska svara på det. När vi söker vägar och inriktning för framtiden så tror jag vi behöver lyssna till de tre röster jag nämnt i inlägget.

Markus Sand, samordnare för EFKs gemensamma flyktingarbete